En närvarande mamma!

Jag funderar ofta på om jag är tillräcklig som mamma åt mina barn. Jag hoppas verkligen det, men jag vet att det inte alltid har varit så och det gör så ont i mig.

Jag har 3 barn och när jag bara hade mina 2 äldsta så gjorde jag allt för dom. Jag var riktigt närvarande och var den mamman alla vill vara. Men så hände det som hände jag blev gravid igen och under den graviditeten bröt jag ihop och en stor del av det var på grund av min egna mamma.

Men jag blev så sjuk så att jag klarade inte av att vara mamma längre, och min graviditet missade jag helt. Jag hade njutit av att vara gravid med mina två äldsta men med den sista så var jag så dålig så jag minns knappt själva graviditeten. Det var så mycket annat som skedde med mig så jag minns knappt inget alls från den tiden.

Min nya sambo som inga barn hade innan blev plötsligt 3 barns far när vår son föddes, samt att han hade mig att ta hand om. Han gjorde allt för oss allihopa och bara för den saken så hyser jag stor kärlek till honom. Han hade lika väl kunnat ha vänt i dörren och slippa 3 barn och en psykiskt sjuk kvinna. Han är 8 år yngre än mig så han var väldigt ung då, 23 år och bodde fortfarande hemma hos mamma och flyttar in till mig med allt kaos. Men vi står stadigt kvar tillsammans men det har varit en lång och krokig väg. Nu är vår son 11 år.

Men under dessa år har varit tuffa för oss alla där alla har fått lida på grund av min sjukdom. Min son fick inte så mycket närhet med mig dom första åren. Och jag lider för det nu och min son har fått lida för det hela livet. Men jag gör mitt bästa nu för att ta igen det. Jag är inte helt bra än men jag är som tur är inte nere på djupet längre.

Mina stora flickor har även dom fått lida för det hela genom åren och det var under ett halvår som dom inte kunde bo alls hos mig. Jag var så stresskänslig så när en boll rullades över golvet så blev jag helt hysterisk. Barn gör ju fler saker än rullar en liten boll över golvet så jag ansåg att detta var inte bra för någon av oss att vi hade det så här så dom fick bo hos sin pappa under 6 månader. Jag känner mig hemsk över det men jag vet att det inte var hållbart för någon av oss just då. Barnen behövde få röra sig utan att få skäll och jag behövde få komma till ro och få ner min stress.

Vi har gått en lång väg tillsammans och jag började lära mig att även om jag blev uppstressad och arg för minsta lilla sak som barnen gjorde så sa jag förlåt till dom på direkten och förklarade för dom att det inte var deras fel och att felet låg hos mig. Visst det var inte heller den mamman jag ville vara men jag hade i alla fall börjat förstå varför jag blev så arg för inget alls.

Med åren så har ilskan lagt sig och lika så stresskänsligheten. Men jag blir fortfarande väldigt lätt uppstressad för inget alls och numera har barnen lärt sig vad dom kan göra och inte göra i samma rum som jag är i. Och skulle dom råka stressa upp mig så har jag i alla fall lärt mig att inte fräsa åt dom att sluta utan att mer lugnt och sansat be dom att sluta istället.

Det har tagit lång tid att komma dit jag är nu och visst önskar jag att det hade gått fortare men jag är här nu och det är jag nöjd och glad över.

Jag har blivit mer kompis med mina barn än mamma kan jag känna ibland men min mammaroll finns kvar, men dock inte som den en gång var men jag är åtminstone en närvarande mamma som inte är lika hysterisk av mig längre. Så jag är allt nöjd och det tror jag att barnen är med. Mina 2 äldsta bor numera hos mig på heltid efter att ha bott här varannan vecka genom alla år.

Jag lider för dom åren jag missat som närvarande mamma men dom åren som finns kvar kommer jag verkligen inte missa.

Related Topics

(Visited 90 times, 1 visits today)
Please like & share:
Följ mig och dela gärna!

Leave a Comment