PicsArt_09-08-02.41.43

Livet tvärvände …

Jag sitter nu och försöker göra något som jag riktigt älskar att göra och har gjort så under 20 års tid. Släktforska!

Men jag köpte nyligen ett nytt dataprogram och jag har släktingar i ca 10 stora tjocka och välfyllda pärmar som behövs gå igenom och matas in i datorn. Och så klart börjar jag med mig själv.

När jag går igenom den fakta jag redan hade skrivit ner om mig själv så drabbas jag plötsligt av en rejäl ångest. Jag sitter nu med en stor klump i hals och mage. Jag vill bara skrika rätt ut!

År 2000 startade jag mitt nya liv med att skola om mig till webbdesigner från att ha jobbat inom barnomsorgen som barnskötare i över 10 år.

Äntligen hade jag hittat något att göra som jag älskade. Jag var riktigt hungrig på att få lära mig att koda och gud vet vad. Och det gick hur bra som helst. Fick hur höga betyg som helst en del MVG och VG. Jag var riktigt stolt över mig. Kan lägga till att både grundskolan och gymnasiet bestod verkligen inte av höga betyg. Jag var glad om jag ens fick en 3:a. Så jag var riktigt nöjd över mig själv och jag lyckades med detta trots att jag hade 2 barn. Jag var riktigt lycklig.

Efter att ha gått på komvux i 2 år så skulle jag nu söka mig till högskolan. Men där tog det tvärstopp, min dåvarande sambo tyckte att det räckte för jag hade fått bidrag av CSN och skulle jag nu fortsätta så blev jag tvungen att ta lån. Och det ville inte han.

Jag kunde ha gjort som jag själv ville så klart men när det gällde pengar så hade jag inte så mycket att säga till om och så även denna gång.

Jag blev väldigt nere men såg mig inte som deprimerad och senare så insåg jag att jag har varit deprimerad sedan barnsben. Men det får bli ett annat inlägg.

Jag hade ju slutat helt inom barnomsorgen och visste plötsligt inte vad jag skulle syssla med för att få in pengar. Jag fick nys om att det söktes folk till min mammas arbetsplats (vilken jag inte nämner här). Och här gick det sedan helt utför.

Jag orkade inte med min sambo mer och vi splittrades. Min mamma blev helt galen och gav mig ett helvete på mitt nya jobb där hon skällde och skrek på mig inför arbetskamraterna. Mina arbetskamrater började ta avstånd ifrån mig och började även stöta ut mig och faktiskt mobba mig.

I all skit som var så fanns det en arbetskamrat som fanns för mig och det är min nuvarande sambo så att ha träffat honom var det bästa som kunde ske i den röran som var. Jag blev gravid men fick missfall under arbetstid, mamma körde hem mig och brydde sig inte mer om det.

Droppen som fick bägaren att rinna över för mig var när jag blivit gravid igen med min underbara son. Så visade det sig att en av mobbarna vägrade arbeta bredvid mig för att jag var med barn, personen själv var barnlös. Min chef tyckte inte alls att det var en dålig ursäkt så någon annan fick ta hennes plats. Där knäcktes jag en bit, jag slutade jobba direkt och gick till min mamma som inte är på den avdelningen. Jag bara grät och ville ha stöd, min sambo hade fått jobba på en annan plats just då. Men min mamma tyckte att jag skulle torka mina tårar och gå och fortsätta att jobba. Jag gjorde det jag skulle i 2 minuter av ren ilska och sedan gick det inte mer.

Jag fick tag på min sambo som kom på direkten som tog mig till högste chefen som skickade mig vidare till företagsläkaren som sjukskrev mig.

Jag har inte arbetat en enda dag sedan då och detta var augusti 2003 så det är ganska exakt 12 år sedan.

Jag är inte den personen som pluggade webbdesign med stor glädje längre. Och det gör så ont i mig att se att jag verkligen brann för det och jag fixade att sköta det samt 2 barn. Men nu klarar jag inte ens att göra mat, eller att ta hand om barnen som jag borde. Minsta lilla sak kan få mig ur balans. Minsta lilla ljud kan få mig att flippa om jag inte mår så bra som just nu.

Jag borde skriva mer om hur jag mår men det får bli en annan gång.

Men att se vad jag har åstadkommit och som sedan fick ett abrupt slut gör mig så himla ledsen. Jag var så glad medans jag pluggade men kunde inte fortsätta och mitt liv tog en annan vändning.

Börja plugga nu! kanske någon säger till mig nu. Ja om jag bara hade kunnat koncentrera mig när jag läser så varför inte. Men jag kan inte det, att läsa böcker var något jag älskade förr nu har jag inte läst en enda bok sedan 2002. Jag har försökt men det går inte då jag bara läser om hela tiden för att jag inte förstår vad jag just läst. Samma sak är det verbalt, familjen märker mer och mer att jag inte alltid tar in allt dom säger så jag missuppfattar saker ofta och det slutar med att jag blir ledsen och dömer mig själv.

Trots att jag sörjer över hur det kunnat bli om jag fått fortsätta att plugga så är jag ändå väldigt lycklig över min sambo och älskade son. Hade inte jag tvingats till att sluta plugga så hade jag inte haft någon av dom. Och ett liv utan dom kan jag inte ens tänka mig.

Related Topics

(Visited 63 times, 1 visits today)
Please like & share:
Följ mig och dela gärna!

Leave a Comment