PicsArt_1429013807017

Varför tog det 11 år?

Varför upptäcktes inte min sons diagnos tidigare?

Det började redan vid dag 1. Han tog inte bröstet för han visste inte hur han skulle göra. Med facit i hand så är det så med det mesta han ska ha lärt sig så har det tagit mycket längre tid än vad som är vanligt.

Det drogs och slets i mina bröst på BB och jag kände mig rysligt misslyckad som mamma. Jag hade ammat två barn tidigare utan problem men denna gång gick det inte. Han visste ju inte hur han skulle göra.

Ligga på magen klarade han inte av då han skrek hysteriskt för det tog ovanligt lång tid för honom att få upp huvudet.

Det kan ha varit mer saker då men jag mådde som sämst själv under den tiden och noterade inte så mycket gällande honom då.

Han lärde sig aldrig att krypa utan hoppade fram på rumpan.

Men när han började på dagis så älskade han att vända upp och ner på dockvagnar för att se hjulen snurra. Han kunde hålla på med det i evigheter och det var inte bara dessa hjul han var intresserad av utan det var alla hjul så var av stort intresse. Gammelfarfars rullstol med gammelfarfar i försökte han alltid att få hjulen att rulla. Vad jag förstår nu så är detta med att snurra på hjul ett tecken på Autism.

Han var sen med talet, dagiset såg till så att en talpedagog fick träffa honom men som tyckte att det inte var något med honom. När han kom igång med talet så kunde han ofta stamma till men det gick över efter några år.

Han lekte nästan aldrig med dom andra barnen, han stod hellre och studerade hur andra barn gjorde i sina lekar. Och var det något nytt så deltog han verkligen inte. Han var mycket ensam.

När det var dags att börja skolan i 0:an som man säger här så trodde han att det var som dagis. Han förstod verkligen inte vad man skulle göra där så han lekte sig igenom det året. När han kom upp i 1:an fick en ny lärare som inte såg honom alls. Hon såg bara honom som ett problem och han kom efter i skolan, han lärde sig i stort sett inte att läsa. Han visste inte ens vad det skulle vara bra för och han förstod helt enkelt inte. Han blev redan då väldigt utnyttjad av sina kamrater som att dra ner sina byxor för att få ett tuggummi. Han stack ofta från skolan då han aldrig förstod att han skulle vara kvar även om det inte fanns staket runt skolan som på dagis.

Sedan blev det så mycket rörigt för honom då vikarier kom och behandlade honom som piss rent av. Ställde honom på skolgården och sa att hans pappa skulle hämta honom vilket han inte gjorde för ingen bad oss hämta honom. Men ringa hem och säga att sonen vägrar  göra det han ska så han får hem allt för att göras till nästa dag. Men när vi fick höra att han hade fått stå ensam på skolgården under en lång tid så ringde vi rektorn och vi fick ett möte på direkten och vikarien fick sparken på dagen samt en prick som kommer följa henne livet ut på andra skolor.

Visst där blev det avvärjt men sonen och skolan fungerade fortfarande inte och vi fick göra en utredning med skolpsykologen. Som inte sa så mycket mer än att sonen behöver gå om en klass och att han behöver få veta i förväg innan vi ska göra något. Som om vi ska till en affär kan vi inte plötsligt säga att vi ska till fler för då flippar han ut. Så här finns ju ett tecken till, men inget mer sker än att han får gå om 1 år vilket gladde hans lärare mer än någon annan. Får bli ett eget inlägg om bara det tror jag. Jag blev redan då besviken över att utredningen inte gav oss mer än så. För just då kände jag att han hade en diagnos, men jag var helt inne på ADHD. Så jag hade ju delvis rätt då han har Hyperaktivitets Störning, Ospecificerad. Men vi hoppades då att det skulle bli bättre för honom med att gå om. Ack vad vi bedrog oss den nya läraren fanns för sonen men en annans elevs förälder ställde till med ett helvete i skolan under en tid och fick läraren att rasa ihop totalt. Så det kom vikarier efter vikarier. Min son tappade all förtroende för alla vuxna på skolan, även dom på fritids, även där finns ett eget inlägg att skriva om.

Men tillslut så fick han en manlig lärare i 3:an som kunde handskas med sonen och finnas för honom. Men läraren hade ju fler elever och kunde som sagt inte ägna all tid mot sonen. Så sonen lämnade ofta klassrummet för han kunde inte jobba själv. Han förstod aldrig vad han skulle göra och hur. så han kom ännu mer efter, han låg till och med efter dom barnen som är 1 år yngre än honom själv.

När han nu började i 4:an så fortsatte det med att han låg efter och vi föräldrar och lärare ansåg att han skulle göra en utredning till och nu är den äntligen klar. Men det har tagit så många år och vi vet egentligen inte om han ens kommer att få det stöd han behöver trots att BUP säger så.

Just före jul så hade skolpsykologen sagt till skolan att sonen behöver fullt stöd, men den tillfälliga rektorn ansåg att han var för stor för det och ville inte ge honom stöd alls. Vi fick klaga på rektorn som ersattes med en annan som i alla fall kunde ge honom stöd för halva tiden. Alltså dela ett stöd med sin plågoande. Det fungerar inte då sonen fortfarande lämnar klassrummet för att han inte får hjälp. Han vill gå i skolan men han får inte chansen att lära sig något. och det gör mig så arg och ledsen.

Men med sin diagnos och BUP så hoppas jag innerligt att förändring sker snabbt så han kan få en chans att åtminstone försöka nå dom målen som sätts upp i skolan. Under alla dessa år har han knappt haft gympa för han förstår inte dom olika reglerna i det dom gör. Det sociala samspelet fungerar inte alls på skolgården då han ofta blir utsatt för saker av andra barn och går ofta ensam.

Enda sedan man brukar släppa ut sina barn själva för att leka där man bor så har aldrig det fungerat. Han sticker varje gång och långt. Så det slutar med att man får leta så man kan inte släppa ut honom själv. Vi kan inte gå i affärer med honom för han sticker iväg och man får även leta där. Två saker jag glömt att nämna tidigare.

Så varför har det tagit 11 år? Hade han fått diagnosen tidigare hade han fått mer stöd då? Ja frågorna är många just nu och jag vet inte om jag ska vara glad för att utredningar äntligen är över eller om jag ska vara så förbannad för att det har tagit en sådan himla tid?

Jag vet inte ens om skolan tänker göra sitt för honom nu ordentligt

Related Topics

(Visited 53 times, 1 visits today)
Please like & share:
Följ mig och dela gärna!

Leave a Comment