Jag fixar inte stressen …

Just nu mår jag inte alls bra, känner en sådan stress inom mig just nu så jag vill bara brista ut i gråt. Varför jag känner mig stressad finns ingen anledning till alls, men sedan min värld rasade ihop för 11 år sedan så blir jag så stressad för allra minsta grej. Och det som utlöste det hela just nu är min egna son som sitter snällt i soffan med sin ipad och kollar på youtube och äter lite russin.

Så han gör inget alls och jag satte mig nu brevid honom för att blogga. Medans jag startar laptopen hör jag honom vispa runt lite med handen i russin burken och stoppar en näve i munnen och tuggar. Det hela har inget som helst med min son att göra utan allt är hos mig. Plöstligt klarar jag inte att höra handen åka runt i burken efter russin som sedan stoppas i munnen. Här blir det ju inte bättre för mig  för sonen ska ju så klart tugga sina russin och det ljudet klarar jag inte heller av. Som tur är reagerar jag inte på dessa ljud jämt och tur är väl det. Men nu hände det och jag kan ju inte be honom sluta, stackaren måste ju få äta sina russin utan att ha en hysterisk mamma som flippar. Datorn skulle så klart sega sig och ljuden blev bara större och större (i mitt huvud) och jag höll på att flippa ut totalt. Men jag fick precis på ett eget ljud på laptopen för att överösta sonen. När jag har valt ljuden själv så fungerar det bra men andras ljud kan göra mig tokig. Men det känns bättre nu och jag lyckades varva ner lite nu med mitt skrivande med ett youtubeklipp i bakgrunden som jag inte ens lyssnar på. Och sonen ja han sitter med sina russin och inte ens förstått att han just har stressat upp mig.

När sonen var nyfödd så var det ännu värre för mig med ljuden och all möjlig stress så mina två äldsta fick då bo hos sin pappa under ett halvår för jag skällde på dom hela tiden för inget alls i stort sett. Jag var så känslig och jag förstod först inte hur dålig jag var som mamma. Men när jag insåg vad jag höll på med så fick dom flytta så jag kunde varva ner och bli en bättre mamma när dom kom tillbaka. När jag väl hade dom igen så kämpade jag med att inte låta det gå ut över dom för barn måste få vara barn. Och Skulle jag bli hel tokig så sa jag snabbt att felet var mitt och inte deras. Och nu efter 11 år har jag lärt mig bättre att handskas med det utåt sett, men inom mig så blir jag hysteriskt uppstressad och vill bara stortjuta.

Related Topics

(Visited 32 times, 1 visits today)
Please like & share:
Följ mig och dela gärna!

Leave a Comment